Den 9 september 2019, 100 år efter riksdagens beslut om kvinnors rösträtt i Sverige, talar Fredrika Bremer-förbundets ordförande Ulrika Kärnborg vid den sekulära högtidsceremonin i samband med riksmötet öppnande. Här får även du som inte var bland de 110 personer som samlats i Konstakademins lokaler på Fredsgatan, möjlighet att ta del av talet.

”Det var en gång en flicka som växte upp, lite oansenlig, grå och halt, i mitten av en stor barnaskara på den värmländska landsbygden. Hennes barndom utspelade sig under den oscariska eran – en tid i svensk historia då begåvade kvinnor stötte på särskilt hårt motstånd – och hennes familj kämpade med kroniskt dålig ekonomi. Ändå lyckades den här flickan bli en av landets genom tiderna mest framgångsrika författare, den första kvinnan på parnassen och till sist även mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Låter det inte mirakulöst?

Jo, Selma Lagerlöfs öde, för ni har väl redan gissat den lilla flickans namn, blev lika fantastiskt som intrigen i hennes debutroman ”Gösta Berlings saga”. Lagerlöf var ju en författare som bröt mot regler. Hon använde legender och myter i en tid när många hade börjat se ned på sagoformen. Hon levde samkönat trots att homosexualitet var det största tabut. Med tiden kom hon att bli en tung auktoritet i politiska frågor, trots att kvinnor under större delen av hennes karriär inte ens hade rösträtt.

Hur kunde hon klara allt detta? Och varför just hon?

Ett svar är att Lagerlöf, förutom enorm talang och en viljestyrka som nästan var skrämmande, också hade tajming. Hon hade turen att födas in i en tid då kampen för lika rättigheter ledde till att kvinnor också för första gången kunde ge sig ut i offentligheten.

I år firar vi att vår demokrati fyller 100 år. Det är alltså ett sekel sedan kvinnorna i Sverige blev fullvärdiga medborgare och det var Agda Montelius och Gertrud Adelborg från Fredrika Bremer-förbundet som lämnade över den första petitionen om kvinnlig rösträtt. 1910 skrev feministen Elin Wägner den sedermera klassiska romanen Pennskaftet. I boken förekommer en ironisk kamrer som ingår i samma matlag som Pennskaftet – pennskaft, det var den tidens skämtsamma beteckning på en kvinnlig journalist. Han ställer en fråga som har gått till mansplaininghistorien: ”Vilket vill Pennskaftet helst ha: rösträtt eller en ny hatt?” Hon svarar ilsket: ”Jag vill inte HA någondera delen. För jag vill FÖRTJÄNA till både rösträtt och hatt själv.”

Citatet säger mycket om den gängse historieskrivningen och om kvinnors ilska över hur den har brukat gå till. Allt för ofta har det fått heta att kvinnorna ”fick” rösträtt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Rösträtten är, som ni alla vet, resultatet av en lång, envis och ibland farlig kamp som har bedrivits av flera generationer kvinnor och män. För kvinnornas del kom motståndet från alla håll, inte minst från de engagerade kvinnornas egna familjer. Berömt är den konservative justitieministern Hjalmar Hammarskjölds förslag att gifta män skulle tilldelas TVÅ röster eftersom de i egenskap av hustruns förmyndare skulle kunna avge även hennes röst.

Ändå kom rörelsen att bli en av våra riktigt stora utomparlamentariska rörelser. Ni har kanske sett fotografiet av Elin Wägner när hon står inför den enorma stapeln bestående av 30 band med 350 000 underskrifter till stöd för kvinnlig rösträtt?

Uppslutningen den gången var sannerligen imponerande, vilket gör det desto besynnerligare att så stora bitar av den här kvinnohistorien har sjunkit ned glömska. Vad beror det på? Förmodligen på att kvinnors rätt att organisera sig överallt och i alla tider har setts som ett hot och ifrågasatts. Så är det även i dagens Sverige där stödet till det civila samhällets kvinno- och jämställdhetsorganisationer är förbluffande svagt.

Detta demokratiår 2019 är därför ett bra tillfälle att påminna om det som globala studier slår fast; nämligen att fria och självständiga kvinnorörelser är den enskilt viktigaste garantin för kvinnors demokratiska rättigheter över hela världen.

Eller, som Selma Lagerlöf sa, när hon på den stora internationella rösträttskongressen 1911 i Stockholm pläderade för att det goda samhället bara går att förverkliga om kvinnorörelsen är med på tåget:

”Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser, ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall vi nå fram till det, som är stort och gott, utan att hjälpa varandra? Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi tror, att det vore synd och dårskap att avvisa vår hjälp. Det lilla mästerverket, hemmet, var vår skapelse med mannen hjälp. Det stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på allvar tar kvinnan till sin hjälpare.”

 

Ulrika Kärnborg, ordförande Fredrika Bremer-förbundet

 

Kära riksdagsledamöter, kära demokratikämpar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *