Sveriges farligaste kvinna

Anna Ardin är en av Sveriges främsta människorättsförsvarare. Hon är feminist,
diakon, forskarstuderande och författare. Trots det har hon hittills varit mest
känd för sitt vittnesmål mot Wikileaks-grundaren Julian Assange. Den bilden är
det dags att förändra. Nu arbetar Anna Ardin för att bekämpa näthatet.

TEXT TORBJÖRN MESSING

FOTO JOEL NILSSON

I ÅR KOM Anna Ardins bok, I skuggan av Assange – mitt vittnesmål, ut. Här berättar hon om en utebliven rättegång, en mytomspunnen man med hjältegloria och hur kvinnors rättigheter lätt hamnar i skuggan för något som anses viktigare. Anna Ardin var engagerad i feminism och människorättsfrågor långt innan Wikileaks och mötet med Julian Assange, bland annat inom kyrkan och Socialdemokraterna. Hon drev en feministisk blogg och tog ställning mot porr och sexköpare. 

– Jag stod dessutom upp för muslimers rättigheter i Sverige och hade därför fått känna av hot, hat och trakasserier långt innan Julian Assange kom in i bilden, berättar Anna Ardin. Det var trots allt en liten bris i ett vattenglas i jämförelse mot det som skulle komma. 

2010 BEFANN ANNA Ardin sig i den inre krets som skulle ”skydda” Julian Assange mot ett befarat mediedrev. Han skulle prata på en konferens i Stockholm och var vid tidpunkten en av världens mest eftersökta personer, efter att Wikileaks läckt ut komprometterande bilder om USA:s krigsförings-metoder. Han skulle bli igenkänd om han checkade in på hotell så Anna Ardin erbjöd honom att bo i sin lägenhet. Hon tilltalades av Wikileaks grundläggande människorättsideal, om att makthavare ska stå till svars för sina handlingar, och att förtryckare ska ta konsekvenserna av sina brott. 

– Jag hade till en början sympati för hans engagemang för förtryckta grupper, men förvånades tidigt över hans kvinnosyn. Jag trodde att han skämtade när han sa sexistiska saker och resten är historia. 

ANNA ARDIN VILL hellre diskutera det händelseförlopp som följde efter övergreppen. Det tog bara två timmar efter hennes vittnesmål hos polisen innan det läckt ut i kvällstidningarna. Det som sedan följde är ett av Sveriges största mediedrev. På nätforumet Flashback finns över 90 000 kommentarer kring händelserna, och i sociala medier har smutskastningen nått över 10 miljoner visningar över hela världen. Men det var inte förövaren Julian Assange karaktär som ifrågasattes, utan det var Anna Ardins. Det som skedde var ett karaktärsmord där uppdiktade historier spreds. Drevet gick att spåra till auktoritära och nationalistiska grupper där högerpopulistiska skribenter piskade upp stämningen. En armé av nättroll hjälpte till att sprida rykten och osanningar. 

– Det var tydligt att hoten och hatet primärt inte handlade om att försvara Wikileaks, utan snarare att få smutskasta mig. Samma personer som drev hatkampanjerna mot mig var inte direkt kända för att vara människorättskämpar, utan snarare tvärtom. Jag kallades för muslimhora, PK-feministluder, hämndlysten psykopat mm. Jag fick titeln Sveriges farligaste kvinna, säger Anna Ardin. 

HÄNDELSERNA ACCELERERADE rekordsnabbt. Anna Ardin fick livvaktsskydd och fördes utomlands till hemlig ort för att undkomma drevet. Men det som hände därefter var nästan det värsta. – Det var otroligt jobbigt när även de ”goda människorna” valde att tystna, eller dra sig undan. Socialdemokraternas kommunikationsavdelning ville undvika rampljuset, polisen sa att jag skulle tona ner mig och inte synas, och till och med min egen mamma sa åt mig att dra mig tillbaka. Det gjorde ont i min själ som människorättsförsvarare att inte få det stödet när jag själv behövde det, berättar Anna Ardin.

HON VALDE ATT logga ut från alla sociala medier, dölja sina profiler och släcka ner datorn.

– Detta är ett av våra största demokratihot. Vad blir effekten när journalister, politiker, feminister och andra människorättsförsvarare som står upp för rättigheter tystas ner efter att ha fått hot och hat? Det är dessa frågor som Anna jobbar med idag. Hon är forskarstuderande och ska doktorera med en uppsats på temat civilsamhällets demokratiska utrymme. Hon har dragit slutsatser från både sina egna och andras erfarenheter kring näthatsdrev som blir allt vanligare. 

– Det beteendet och det språk som många använder i sociala medier skulle anses helt oacceptabla om det applicerades på verkliga livet. Det är, tack och lov, få personer som skulle kalla mig för de där sakerna om vi möttes öga mot öga. 

DET BORDE VARA samma sociala spelregler på nätet som i verkliga livet. Anna Ardin har funderat mycket över de psykologiska faktorer som tillåter människor att agera på de sätt de gör i sociala medier. Ett exempel som Anna Ardin lyfter är parallellen mellan näthatsmobbar och Milgrams kända elchocks-experiment. Experimentet visar att majoriteten av alla människor är beredda att skada en annan oskyldig (och anonym) människa. Detta efter att en tydlig auktoritet uppmanat dem att göra det. 

– Det är samma mönster som i näthatsmobbar. Det är ofta en profilerad populistisk debattör som piskar upp stämningen, exempelvis i invandrarfrågan. Därefter följer en armé av nättroll som levererar kränkande kommentarer, menar Anna Ardin. 


SENARE FORSKNINGSTEST har dock visat att en person med låg auktoritet och stort civilkurage, en praktikant i experimentet, kunde få testpersonen att stå emot och avbryta elchockerna. Anna Ardin förespråkar samma taktik i sociala medier. – Om alla de goda krafterna backar upp varandra och speglar det som sker i de här digitala miljöerna, så tror jag att vi kan bryta mönster. Vi har tagit fram en tankekarta med nättrollens modus operandi, eller typiska tillvägagångssätt. Om vi kan känna igen deras strategier ökar också våra möjligheter att bryta mönstren.