Det var via Veckans Affärer som Per Schlingmann valde att berätta om Moderaternas nya samhällsanalys, och det blev Camilla Wagner som fick scoopet: en journalist som har gjort styrelsekvotering till sin nisch – kvotering har för Wagner blivit vad ubåtsfrågan var för Carl Bildt.

 

Partisekreteraren motiverar den nya kvoteringslinjen med att man inte längre utgår från en samhällsanalys som är individorienterad utan istället identifierar strukturella problem, varför man också överväger strukturella lösningar.

 

’’Partiets syn på jämställdhet har förändrats. Vi har gått från ett tydligt individperspektiv till att vi nu ser påtagliga strukturella problem.”

 

Ideologiskt är argumenten ett eko från såväl klass- som statsfeministisk retorik där grupper ställs mot varandra och individen osynliggörs till förmån för det kollektiva. Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.

 

På Brännpunkt (SvD 29/1) skriver Hillevi Engström och Per Schlingmann att det är Moderaternas ambition att alla ska ha rätt att bemötas som individer. Det är lovvärt men fullständigt oförenligt med en strukturanalys där kvinnor ses som en homogen grupp med särskilda intressen och behov av särlagstiftning.

 

Moderaternas nya politik är densamma som hos helt vanliga, helt omoderna, marxister, där Strukturen förändras genom att en annan struktur tar över. Schlingmanns nya linje utmanar såväl synen på äganderätt och marknadsekonomi som på förhållandet mellan individ och kollektiv.

 

När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.

 

När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.

 

Jämställdhetsdebatten har länge pendlat mellan statsfeminism och punschverandans konservativa särartsfeminism. Sällan har den klassiska liberala feminismen varit med.

 

Utrymme finns alltså för en feminism som utgår från individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning.

 

En borgerlig feminism bör vara en feminism som handlar om rätten att vara sig själv, att bedömas, berömmas och bemötas som en individ. Inte att ständigt bemötas som del av ett kollektiv med en rad förutfattade egenskaper häftade vid sin person.

 

Med detta som utgångspunkt är särbehandling motiverad av jämställdhet en självmotsägelse. Om individers lika rättigheter alltid är rätt, kan särlagstiftning aldrig någonsin vara något annat än det jämställdas raka motsats.