Finansminister Anders Borg är det till skillnad från jämställdhetsminister Nyamko Sabuni som inte är det medan Göran Persson åtminstone har varit det och Göran Hägglund förmodligen aldrig kommer att bli det. Det handlar om feminister. Om ideologin som dansat sig svettig de senaste, iskalla månaderna. Klädd i knallrött, snövitt. Huruvida Gudrun Schyman valsat hem några röster till Feministiskt initiativ återstår att se, än är det några månader kvar till valet. Under tiden kan vi begrunda ett av flera bakslag, som att den polischef som framstått som en av feminismens fanbärare, inte klädd i klänning men väl i uniformsbyxor, nu misstänks för de grövsta brott man kan utsätta en kvinna för.

–Jag umgås bara med människor som tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, försäkrar hon i telefon med det trötta tillägget: Jag förstår inte varför det alltid är vi som ska försvara våra åsikter. Intervjua sexister istället, det vore mer intressant. Jag vill verkligen veta vad de har för argument. För några är svensk feminism ett lyxproblem, jämfört med hur man har det i andra länder. Andra ser hur våra könsroller cementeras, att dagens tjejer är extremt intresserade av sitt utseende medan killarna värnar om sin manlighet på ett helt annan sätt än för tio år sedan. Eller 20.

–Samtalen pågår i fler separata rum, oberoende av varandra, säger hon.

Mina egna försök att kartlägga feminismen känns som att fånga snöflingor med alltför svettambitiösa händer. De smälter. Samtidigt, om man böjer sig ner, kan man se att där finns en grund att stå på. Den är stadig och mätbar, långt bort till Statistiska centralbyrån. Den som säger att inget hänt är historielös. Vi har fått särbeskattning, rätt till abort, daghem och sexköpslag. Kvinnor, inte bara mediebranschfeminister i Stockholms innerstad, tar ökat ansvar för sina liv i både nöd och lust. En ny minnesglimt från 70-talet skymtar förbi: Shere Hites rapport om 3000 kvinnors syn på sina sexliv har kommit ut. Boken väcker livliga diskussioner på Kvinnocentrum men nu reser sig en kvinna upp, hennes tårar rinner, hon säger att hon inte vill höra mer.

–Jag har varit gift i 25 år och aldrig förstått vad jag missat. Det förstår jag nu. Tala inte med mig om orgasmer.

–Det är en skandal att Sverige sjunkit från första till fjärde plats när det gäller världens mest jämställda land och att vi inte bekymrar oss mer om det i en tid när topplistor är själva smörjmedlet, säger hon. Men på något sätt tror jag att Sverige, efter den kommande vågen av feministisk aktivism och protester – och den kommer att komma – tar sig tillbaka till topplatsen. Feminismen är vår nisch på denna irrande planet och det ska vi vara omåttligt stolta över. Det vi rent akut kan malla oss över är svenskorna som fått internationella toppjobb, som Cecilia Malmström och Margot Wallström. Här hemma hävdar vårt färskaste statsråd, EU-ministern Birgitta Ohlsson, att karriär mycket väl kan förenas med barnafödande. Hennes man kommer att ta stort ansvar för bebisen som föds i sommar. Eller som hans hustru försäkrat: Hon är inte gift med en dinosaurie.

–Men de är inte jämställda, så där att de gör lika mycket hemma, säger någon och flera fyller i: Så är det hemma hos dem också. Mammorna gör mest. Och gnäller, skäller, tjatar mest på de övriga familjemedlemmarna. Samtidigt finns en mammamakt. Enligt en tjej är det meningslöst att någon annan i familjen dammsuger, hennes mamma gör det ändå när hon kommer hem. Eftersom hon anser att ingen annan kan göra det lika bra. Ändå, vilket bör påpekas, tycker fyra av 17 att deras föräldrar någorlunda delar ansvar för hus och hem.

–Män tror de är mer värda, så har det varit så länge att kvinnor blivit hjärntvättade och också tycker det.

Johanna, som har äldre bröder, lärde sig tidigt att tampas med dem:

–Idag tar jag inte skit från nån. En kompis till mig är murare. Ensam tjej bland en massa män. Men inte behandlar de henne som nån prinsessa, ingen skulle komma på tanken.

Två saker verkar klassen överens om: På samma sätt som mobiltelefoner utvecklas måste synen på kvinnor och män förändras, bli mer rättvis. Alla är också rörande eniga om att de inte ska få det som sina föräldrar.

–Absolut, säger tjejerna längst fram.

Om klassens killar en dag ökar på statistiken för pappalediga män är inte lika solklart. Här kommer de ekonomiska argumenten fram. Argument som tjejerna späder på: Om mannen i ett förhållande tjänar mest blir det kanske ändå kvinnan som tar ut merparten av föräldradagarna. Av rent ekonomiska skäl. Hur man bryter denna cirkel har de inget svar på.

–Alla vill ju inte heller ha en förändring, påminner John Lundin.

Armin Sabanovic – en av de få i klassen som bestämt yrkesväg, han tänker bli handelsjurist – påminner om modersinstinkten, att det kanske faller sig mest naturligt för kvinnor att vara hemma den första tiden.

–Du menar att man går ut och spelar fotboll och så?

Utan stöd av någon forskning får jag för mig att vi skulle kunna ha suttit i vilken svensk gymnasieskola som helst. Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessorn som i vår kommer ut med boken Å alla kära systrar!, har inte mycket till övers för dagens unga feminister. I en blandning av vrede och sorg skriver hon i 150-årsjubilerande Fredrika-Bremer-Förbundets tidning Hertha att vi befinner oss mycket långt från det befrielseprojekt som 1970-talets kvinnorörelse utgjorde.