Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF) bildades 1884 av Sophie Leijonhufvud-Adlersparre (Esselde). Få kvinnor i Sverige har haft ett så stort inflytande med sina sociala och feministiska gärningar som Sophie Leijonhufvud-Adlersparre. Tillsammans med Rosalie Roos grundade hon 1859 Tidskrift för hemmet (senare Hertha) som blev oerhört populär. På egen hand drev hon skolor för flickor från arbetarklassen och läsrum för kvinnor samt startade Handarbetets Vänner samt Svenska Röda Korset. Sophie grundade FBF för att i Fredrika Bremers anda fortsätta kampen för kvinnans frigörelse. 

 

FBF består idag av ett antal kretsar och kretsförbund, som finns över hela landet. Vi har visionerna om ett jämställt samhälle och driver jämställdhetsfrågor för att påverka samhällsutvecklingen. Vi samarbetar med andra organisationer för att lägga ännu större tyngd bakom våra åsikter. FBF arbetar för att förverkliga jämställdhet mellan kvinnor och män i hem, yrkesliv och samhälle. FBF är partipolitiskt och religiöst obundet, och sedan starten 1884 öppet för kvinnor och män.

Familjen var av patriarkalisk typ. Mannen hade målsmanskap över hustrun och ensamt förmyndarskap över barnen. Mannen representerade hushållet och dess medlemmar inför det offentliga samhället.

Industrialiseringen börjar och skråväsendet försvagas. Nya energikällor gör att produktionen koncentreras. Arbetet flyttar till platser utanför hemmet (dvs. lönearbetet).

För att underlätta för den fria företagsamheten och arbetskraftens rörlighet införs näringsfrihet. Skråsystemets makt över produktionen bryts.

Krav på grundutbildning för alla leder till beslut om allmän folkskola 1842. Yrkesskolor för industriarbetare grundas lokalt tillsammans med lägre tekniska skolor.

Ståndsystemet fungerar inte längre. Nya grupper i samhället kräver inflytande och 1866 genomförs en förändring som ger de ekonomiskt starka politisk makt (inte bara vissa stånd).

Förändringarna väckte följande frågor: - Hur skulle samhället klara kostnaderna för den växande sektorn i kommunikationsväsendet ( post, telegraf, telefon) och undervisningen? Hur skulle man få nödvändig arbetskraft till fabrikerna? Var fördelningen av den politiska rösträtten, som var inkomstberoende och endast för män, invändningsfri? Måste familjens maktstruktur ändras för att passa det nya samhället?

Kvinnorna hade alltså nästan inga möjligheter till utbildning, inget samhällsinflytande och små möjligheter till egen försörjning.

Så grundades 1884 Fredrika-Bremer-Förbundet av Sophie Leijonhufvud-Adlersparre, också känd under pseudonymen Esselde. Hon hade sedan 1859 givit ut Tidskrift för hemmet - som senare blev tidningen Hertha. I tidningen hade Esselde drivit frågor om kvinnosaken. Förbundet bildades för att driva dessa frågor i praktisk form och för att säkra den fortsatte utgivningen av tidningen. Förbundet uppkallades efter den berömda 1800-talsförfattarinnan Fredrika Bremer, som var den första i Sverige som skrev om kvinnors rätt och rättigheter, eller snarare avsaknad av detta.

Förbundets målsättning 1884 var ”att under kraftig samverkan af erfarna qvinnor och män, inom så vida kretsar af vårt land, som möjligt, verka för en sund och lugn utveckling af arbetet för qvinnans höjande, i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt och ekonomiskt hänseende”. Förbundets första ordförande var riksantikvarie Hans Hildebrand, som stannade på denna post i 19 år.

De första decennierna
En förbundsbyrå inrättades i Stockholm. Den hade till uppgift att ”inhemta och meddela upplysningar , tillhandahålla anvisningsböcker och litteratur, skol- och arbetsprogram, upplägga register för vissa slag av arbetssökande, samla uttalanden i viktiga frågor för dagen m.m.”.

Förbundet startade alltså studierådgivning, yrkesrådgivning och platsförmedling. Kvinnor kunde på förbundsbyrån få råd, hjälp och information om utbildningsvägar, yrken och löner. Senare startades också arbetsförmedlingar för sjuksköterskor på flera platser i landet. Förbundet startade också en sjukkassa för förvärvsarbetande kvinnor. Denna övertogs utav Centralsjukkassan 1926. Förbundet gjorde undersökningar om kvinnors situation inom olika yrken (t.ex. kontorsarbete och telefonister) och publicerade resultaten.

Genom att föra fram nya lagförslag försökte förbundet påverka politiker och myndigheter. Detta skedde ofta genom personliga uppvaktningar hos den ansvariga myndighetspersonen. Så arbetar FBF än idag. Detta är en del i förbundets arbete som på nutidsspråk kallas lobbyverksamhet.

De statliga läroverken och högskolorna var stängda för flickor, som inte heller hade någon möjlighet att få stipendier för att finansiera sin studier. FBF grundade därför en fond 1887. Fredrika-Bremer-Förbundets Stipendiestiftelse har sedan dess utdelat stipendier till flickor för studier och yrkesutbildning.

Under sina första decennier grundade FBF också flera skolor, där flickor kunde skaffa sig kunskaper i hushållsarbete, ekonomi, sömnad, vävnad och trädgårdsskötsel. Apelrydsskolan utanför Båstad är en skola som förbundet fortfarande driver.

1905 beslutade förbundet att öka sina möjligheter att rekrytera medlemmar och sprida sitt budskap genom att grunda lokala kretsar. Under fyrtiotalet tillkom många kretsar. Det var Hanna Rydh (ordförande 1937-1949) som outtröttligt reste runt i landet och inspirerade kvinnor att starta nya FBF-kretsar.

Könsrollsdebatten startar
Under 1950-talet och ännu mer under 1960-talet kom könsrollsfrågorna i blickpunkten och en livlig debatt startade kring kvinno- och mansrollen, normer, förväntningar m.m.

Debatten i Hertha leddes av den dåvarande redaktören Eva Moberg och där framfördes så djärva tankar som att även papporna skulle ta del av barnavården.

I samband med könsrollsdebatten började man ifrågasätta de traditionella könsrollsmönster som råder i barn- och ungdomslitteratur och i skolböcker på alla nivåer.

FBF anordnade en konferens för yngre och blivande lärare om könsrollerna i skolan. Krav på att könsrollskunskap skulle införas som ett särskilt ämne i lärarutbildningen framfördes av förbundet vid en uppvaktning 1969.

Under 1950-talet var frågan om kvinnliga präster aktuell och en konferens som förbundet ordnade i slutet på 50-talet berörde detta ämne.

Arbetssätt
Allteftersom samhället tog över många av de uppgifter som förbundet startade för kvinnor (yrkesrådgivning, studierådgivning, platsförmedling m.m.) förändrades förbundets arbetssätt. Sedan slutet på 1950-talet har anordnandet av konferenser och olika vägar att nå ut i massmedia varit viktiga inslag i förbundets centrala arbete.
Den direkta kontakten med enskilda kvinnor och män sker ute i förbundets kretsar. Under 1970-talet började förbundet, dess kretsar och medlemmar att delta i demonstrationer (främst på Internationella kvinnodagen den 8 mars), ordna offentliga debatter och sälja Hertha på gator och torg. På många håll i landet sker ett nära samarbete med andra kvinnoorganisationer för att driva eller få fram kvinnohus och kvinnojourer. Ett ständigt arbete för att öka kvinnors kunskaper och medvetenhet drivs genom studiecirklar, argumentationsträning och medvetandegrupper.

Att lämna synpunkter på viktiga utredningar är också ett arbetssätt som följt förbundet sedan systemet med offentliga utredningar blivit vanliga. Förbundet är i många frågor officiell remissinstans.

Uppvaktningar av enskilda makthavare sker sedan förbundets början. Den 8 mars 1983 uppvaktade FBF arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon med krav på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna (AMU-utbildningar, beredskapsarbeten m.m.) ska gynna kvinnors proportion till deras andel bland de arbetslösa (vilket ej är fallet nu). FBF upprepade samma krav till arbetsmarknadsminister Allan Larsson i en uppvaktning 8 mars året därpå 1984.

För att kunna driva större projekt har förbundet allt oftare under senaste decennierna sökt medel från olika instanser. Med pengar från socialstyrelsen drev förbundet under flera år ett projekt om sex och samlevnad. Det s.k. Afrikaprojektet (Woman in public life/Kvinnan i samhället) som var ett samarbetsprojekt med kvinnoorganisationer i fem afrikanska länder finansierades nästan helt av SIDA.

Frågor från 1970-talet
Könsrollsdebatten hade kommit för att stanna. Pappornas roll och sex timmars arbetsdag var heta frågor. I debatten om kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar tillstyrkte FBF Familjestödsutredningens förslag, att varje förälder skulle individuellt, icke överförbart till den andra föräldern, tillförsäkras 300 dagar med förkortad arbetstid. Abortlagstiftningen var på remiss och resulterade i ändrad lagstiftning 1975. Förbundet stödde sitt remissvar att förlaget att abort skulle avkriminaliseras och tryckte på behovet av en ökad preventivmedelsrådgivning.

1975, det internationella kvinnoåret, som senare utsträcktes till ett kvinnodecennium, innebar på många sätt en nytändning för olika kvinnofrågor. Nya grupper blev synliga och hörda, frågorna fick ny status, det internationella samarbetet stärktes osv. Förbundet anordnade det året en konferens om ”Invandrarkvinnan och jämställdheten”.

Senare delen av 1970-talet utvidgades frågan om kvinnors representation till att omfatta facken, bolagsstyrelser, statliga kommittéer och utredningar m.m. FBF gick ut med en enkät till alla fackförbund och frågade hur många kvinnor som fanns i deras beslutande församlingar. Förvirringen blev stor. Numera publiceras alltid denna statistik av fackförbunden själva, ett krav från kvinnorna.

1976 anordnade FBF tillsammans med Uppsala universitet ett internationellt symposium om ”Könsroller i språk”. Det resulterade i ett större projekt med medel från Riksbanken Jubileumsfond. Ett flertal skrifter finns nu publicerade och mycken ny kunskap har kommit fram.

1976 kom också Sexualbrottskommitténs betänkande som fick bakläxa av en enad kvinnofront. Ett flertal kvinnosammanslutningar protesterade framgångsrikt mot den föråldrade kvinnosyn som utredningen visade. Sedan dess har förbundet flera gånger tagit initiativ till samaktioner med andra kvinno- och jämställdhetsorganisationer och vi har myntat uttrycket: ”När kvinnor går samman ger det resultat”.

Under 1970-talet intensifierades debatten om kvinnomisshandel, kraven på tillgång till mammografi och kampen mot pornografi och prostitution.

I slutet av 1970-talet började förbundet sitt arbete under rubrikerna ”Kvinnor och teknik” samt ”Kvinnor och datorer”.

Förbundets aktiviteter för att få ”Fler kvinnor i politiken” fortsatte. Ett förbundsmötesbeslut från 1977 om krav på kvotering resulterade i en uppvaktning 1980 om ändring i vallagen; på valsedlarna ska varannan kandidat vara kvinna och varannan man. Med vissa kompletteringar skulle detta kunna ge en rättvis representation åt kvinnorna, den ”51-procentiga minoriteten”.

1980-talet
”Kvinnor och ekonomi” diskuterades i förbundet redan på 1950-talet. 1980 var det åter aktuellt att ta upp frågan om kvinnors deltagande i ekonomiska beslut på alla nivåer. Förbundet anordnade en stor konferens i samarbete med tidningen Dagens Industri och försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Konferensen gav stort genljud i massmedia och boken som dokumenterar konferensen Kvinnor och ekonomi (Affärsbolaget 1981) blev slutsåld. Med hjälp av anslag från Styrelsen för Teknisk utveckling (STU) anordnade förbundet en vecka med aktiviteter på temat ”Kvinnor och teknik” 1982. Veckan, som också utlystes över hela landet dokumenterades i boken Gnistor (Ingenjörsförslaget 1982), den första i Sverige på detta tema. Arbetet skedde i samverkan med Tekniska Museet, ett samarbete som pågått sedan 1979, och tidningen Ny Teknik.

1983 var det dags för en konferens om ”Kvinnor och datorer”, som arrangerades i samarbete med Studiefrämjandet i Stockholm. På senare år har förbundet också arbetat för att starta ett eget ungdomsförbund och hållit ett flertal ungdomsseminarier.

Under 1980-talet växte kvinnohus och kvinnojourer upp som svampar ur marken över hela landet. På nästan alla dessa orter deltog Fredrikor i arbetet, tillsammans med kvinnor från andra organisationer. I många fall har våra medlemmar varit initiativtagare och de främsta pådrivarna i detta arbete för att stödja kvinnor i misshandelssituationer.

Männen i FBF
I förbundets historia har det alltid funnits män. Till vänster en bild på FBF:s första ordförande Hans Hildebrand. Trots att vi ofta omtalas och betraktar oss som en kvinnoorganisation är förbundet i första hand en organisation för jämställdhet. Män har alltid funnits med i förbundets arbete, både ute i kretsarna, i förbundsstyrelsen eller centrala arbetsgrupper. Att förbundet mest driver kvinnofrågor – ja det måste vi väl tolka som en följd av hur samhället ser ut. Sommaren 1983 myntade vi en ny slogan: ”Vi älskar män men hatar patriarkatet”.

Som en röd tråd i förbundets historia går dess roll som initiativtagare. Inom många, många områden har förbundet tagit initiativ till förbättringar i vad vi idag kallar kvinnopolitiska frågor. Samhället har sedan på ett eller annat sätt tagit upp tråden, tagit över ansvaret eller arbetsuppgiften. Förbundet har då och då sagt sig vara ett inofficiellt jämställdhetsdepartement. Utan att tveka får man lätt uppfattningen att FBF både i Sverige och utomlands är väl så känt som de statliga myndigheter som driver jämställdhetsarbetet – säkert till en del beroende på 100års verksamhet.

Typiskt i förbundets historia är att många som arbetat där – som förtroendevalda eller anställda – stannat länge, ofta på många olika poster och omväxlande som anställda eller förtroendevalda.

100 år till?
- Om FBF behövs 100 år till? Det hoppas vi inte! Du, kära läsare bör känna Din plikt att bidra så att vi inte behövs så länge.

Märta Fritz
Tidigare förbundssekreterare i FBF

Artikel ur Tidningen Hertha 1984 (Fredrika-Bremer-Förbundets 100 årsjubileum)