Kära riksdagsledamöter, kära demokratikämpar!

Den 9 september 2019, 100 år efter riksdagens beslut om kvinnors rösträtt i Sverige, talar Fredrika Bremer-förbundets ordförande Ulrika Kärnborg vid den sekulära högtidsceremonin i samband med riksmötet öppnande. Här får även du som inte var bland de 110 personer som samlats i Konstakademins lokaler på Fredsgatan, möjlighet att ta del av talet.

”Det var en gång en flicka som växte upp, lite oansenlig, grå och halt, i mitten av en stor barnaskara på den värmländska landsbygden. Hennes barndom utspelade sig under den oscariska eran – en tid i svensk historia då begåvade kvinnor stötte på särskilt hårt motstånd – och hennes familj kämpade med kroniskt dålig ekonomi. Ändå lyckades den här flickan bli en av landets genom tiderna mest framgångsrika författare, den första kvinnan på parnassen och till sist även mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Låter det inte mirakulöst?

Jo, Selma Lagerlöfs öde, för ni har väl redan gissat den lilla flickans namn, blev lika fantastiskt som intrigen i hennes debutroman ”Gösta Berlings saga”. Lagerlöf var ju en författare som bröt mot regler. Hon använde legender och myter i en tid när många hade börjat se ned på sagoformen. Hon levde samkönat trots att homosexualitet var det största tabut. Med tiden kom hon att bli en tung auktoritet i politiska frågor, trots att kvinnor under större delen av hennes karriär inte ens hade rösträtt.

Hur kunde hon klara allt detta? Och varför just hon?

Ett svar är att Lagerlöf, förutom enorm talang och en viljestyrka som nästan var skrämmande, också hade tajming. Hon hade turen att födas in i en tid då kampen för lika rättigheter ledde till att kvinnor också för första gången kunde ge sig ut i offentligheten.

I år firar vi att vår demokrati fyller 100 år. Det är alltså ett sekel sedan kvinnorna i Sverige blev fullvärdiga medborgare och det var Agda Montelius och Gertrud Adelborg från Fredrika Bremer-förbundet som lämnade över den första petitionen om kvinnlig rösträtt. 1910 skrev feministen Elin Wägner den sedermera klassiska romanen Pennskaftet. I boken förekommer en ironisk kamrer som ingår i samma matlag som Pennskaftet – pennskaft, det var den tidens skämtsamma beteckning på en kvinnlig journalist. Han ställer en fråga som har gått till mansplaininghistorien: ”Vilket vill Pennskaftet helst ha: rösträtt eller en ny hatt?” Hon svarar ilsket: ”Jag vill inte HA någondera delen. För jag vill FÖRTJÄNA till både rösträtt och hatt själv.”

Citatet säger mycket om den gängse historieskrivningen och om kvinnors ilska över hur den har brukat gå till. Allt för ofta har det fått heta att kvinnorna ”fick” rösträtt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Rösträtten är, som ni alla vet, resultatet av en lång, envis och ibland farlig kamp som har bedrivits av flera generationer kvinnor och män. För kvinnornas del kom motståndet från alla håll, inte minst från de engagerade kvinnornas egna familjer. Berömt är den konservative justitieministern Hjalmar Hammarskjölds förslag att gifta män skulle tilldelas TVÅ röster eftersom de i egenskap av hustruns förmyndare skulle kunna avge även hennes röst.

Ändå kom rörelsen att bli en av våra riktigt stora utomparlamentariska rörelser. Ni har kanske sett fotografiet av Elin Wägner när hon står inför den enorma stapeln bestående av 30 band med 350 000 underskrifter till stöd för kvinnlig rösträtt?

Uppslutningen den gången var sannerligen imponerande, vilket gör det desto besynnerligare att så stora bitar av den här kvinnohistorien har sjunkit ned glömska. Vad beror det på? Förmodligen på att kvinnors rätt att organisera sig överallt och i alla tider har setts som ett hot och ifrågasatts. Så är det även i dagens Sverige där stödet till det civila samhällets kvinno- och jämställdhetsorganisationer är förbluffande svagt.

Detta demokratiår 2019 är därför ett bra tillfälle att påminna om det som globala studier slår fast; nämligen att fria och självständiga kvinnorörelser är den enskilt viktigaste garantin för kvinnors demokratiska rättigheter över hela världen.

Eller, som Selma Lagerlöf sa, när hon på den stora internationella rösträttskongressen 1911 i Stockholm pläderade för att det goda samhället bara går att förverkliga om kvinnorörelsen är med på tåget:

”Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser, ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall vi nå fram till det, som är stort och gott, utan att hjälpa varandra? Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi tror, att det vore synd och dårskap att avvisa vår hjälp. Det lilla mästerverket, hemmet, var vår skapelse med mannen hjälp. Det stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på allvar tar kvinnan till sin hjälpare.”

 

Ulrika Kärnborg, ordförande Fredrika Bremer-förbundet

 

Orimligt att mammor straffas med lägre pension

Louise Lindfors och Erika Eriksson. Fredrika bremer förbunde. jämställdhet

Debattartikeln publicerades på SVT Opinion på Mors Dag söndagen den 31 maj 2015.

Idag är det Mors dag. Mor, mamma, morsan firas! Kanske för att hon ger omsorg och trygghet? Eller så används dagen mest som en anledning att umgås med nära och kära? Med modersrollen kommer ofta ett huvudansvar för familj, omsorg och hemarbete. Detta syns i statistik för uttag av föräldraförsäkringsdagar, uttag av föräldrapenning för vård av barn (vab) och tid som läggs på obetalt hemarbete. Dessutom tjänar kvinnor mindre än män och kvinnor arbetar mer deltid.

Som pensionssystemet ser ut idag är det den sammanlagda livsinkomsten som avgör den slutliga pensionen. Det innebär att pensionen påverkas av hur länge du arbetat och vilken lön du haft. Effekten blir ojämställda pensioner. Kvinnornas pensionstillgångar i det allmänna pensionssystemet är 86 procent av männens.

I SvD den 6 maj (läs här) stod att läsa om att dessa jämställdhetsproblem ska adresseras i ett delprojekt som riksdagens pensionsgrupp, med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som ordförande, beslutat om. Då Fredrika Bremer Förbundet drivit ett projekt om jämställda pensioner under tre års tid välkomnar vi givetvis initiativet, men ser med oro på den otydliga formen och målsättningen för delprojektet.

Annika Strandhäll säger i artikeln: ”- Jämställda pensioner blir ett delprojekt i den pensionsöversyn vi gör. Det handlar om en djupare analys, att skaffa ett bättre underlag för vidare diskussioner”. Att frågorna adresseras i ett delprojekt, istället för genom andra mer etablerade politiska arbetssätt så som utredningar och kommissioner, kan tolkas som ett tecken på att pensionsgruppen ser jämställdhet som ett underordnat mål. Vi ser även med oro på att delprojektets målsättning är ”vidare diskussioner”, snarare än politisk handling. Fredrika Bremer Förbundet uppmanar Annika Strandhäll och pensionsgruppen att resultaten från delprojektet och dessa ”vidare diskussioner” omsätts i bindande och reformerande politiska initiativ för att skapa jämställda pensioner.

Det är av yttersta vikt att en utvärdering görs som särskilt undersöker hur pensionssystemet påverkar kvinnor respektive män. Därför ställer vi krav på att följande problemområden adresseras i delprojektet:
-Höjd garantipension. Allt för många har en pension som inte går att leva på. Enligt Pensionsmyndighetens statistik från år 2014 uppgick antalet pensionärer med garantipension till 776 600 personer och av dessa är 80 procent kvinnor.
-Individualiserad föräldraförsäkring. En individualiserad föräldraförsäkring skulle verka dubbelt för att förbättra kvinnors pensioner. Dels skulle samma avbrott under småbarnsåren gälla för kvinnors och mäns pensionsinbetalningar. Dessutom kan en individualiserad föräldraförsäkring stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden generellt, i och med att kvinnor och män kan förväntas vara föräldralediga i lika stor utsträckning.
-Tjänstepensionens omvända progressivitet. Idag har den allmänna pensionen, som alla får, ett tak. Taket innebär att höginkomsttagare överkompenseras genom tjänstepensionen på ett sätt som spär på skillnaden mellan kvinnors och mäns pensioner eftersom fler män än kvinnor är höginkomsttagare. Om inbetalningarna av den allmänna pensionen och tjänstepensionen skulle vara lika för höga och låga inkomster skulle pensionen fördelas mer lika mellan kvinnor och män.

Att bli mamma och bilda familj är säkert för de allra flesta en ynnest. Men det är orimligt och upprörande att vissa ska straffas med lägre pension för att de tar hand om familj och barn och diskrimineras och missgynnas på grund av sitt kön.

Louise Lindfors, ordförande för Fredrika Bremer Förbundet
Erika Eriksson, sakkunnig pressekreterare på Fredrika Bremer Förbundet

Läs debattartikeln här: http://www.svt.se/opinion/article2972057.svt