I Polen har vi sett stora demonstrationer mot den politiska ledningens försök att förbjuda kvinnors rätt till abort. Kvinno-organisationer går hand i hand med människorättsorganisationer, HBTQ-rörelse och demokratikämpar medan högerextremister piskar upp unkna opinioner som den alltmer auktoritära regimen lyssnar på. Återigen står slaget om kvinnors rätt och återigen handlar det om demokratins framtid.

I USA har en svart kvinna, Kamala Harris, valts till vice president. Det är oerhört hoppingivande, men även om Trump nu får lämna Vita huset vill han inte erkänna sig besegrad av Biden/Harris. Tvärtom gör han allt för att så misstro och tutar i sina miljontals väljare att Demokraterna har stulit valet ifrån dem. Trump har under sin presidenttid oupphörligen ifrågasatt demokratins grundpelare såsom rösträtten, pressfriheten och rättsväsendet. För lång tid framöver har han skapat ett stort sår i det amerikanska samhället som det krävs mycket av de nya ledarna att läka.

Demokratin står på spel på många håll och i skottgluggen är framförallt kvinnorna och
jämställdheten. För några år sedan kom biståndsorganisationen Kvinna till Kvinna ut med en rapport om hur den växande högerextremismen hotade kvinnors rättigheter. Vi ser det tydligt nu i länder som Polen och Ungern där nationalkonservativa idéer om familjen och kvinnans roll genomsyrar politiken och driver tillbaka jämställdheten steg för steg. De högerextrema rörelserna dessutom på ett stort mått av kvinnohat.

Hundra år efter rösträttens införande utmanas nu demokratin och kvinnors rätt. Också i vårt land. Flera intressanta biografier om svenska kvinnosakskämpar har kommit på senare tid. Om Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Kerstin Hesselgren och Anna Bugge Wicksell för att nämna några. Det slår mig att trots sinsemellan stora olikheter har de gemensamt att kampen för kvinnans rätt också är en demokrati- och fredskamp. De ser behovet av gemensamt solidaritetsarbete mellan kvinnor över klass- och nationsgränser.

”Kanske kan kvinnorna så småningom komma att bilda en stor systerkedja vilken kan komma att bidraga till den avspänning mellan folken som vi alla längta efter och måste se fram emot”, sa Sveriges första kvinnliga överläkare vid Garphyttans sanatorium, min släkting Helena Klein, när hon talade på Yrkeskvinnors klubb på 1930-talet. Jag håller på att läsa hennes dagböcker och kanske skriver jag en bok om denna spännande kvinna någon gång.

När Svenska Dagbladet intervjuar dåtidens kända kvinnokämpar 1938 och frågar vilket ”kvinnoproblem” som är viktigast pekar Helena bland annat på vikten av att kvinnorna bidrar till att ”humanisera samhällslivet och att få oss bort från våldets väg, som alltmer hotar att ta överhanden”. Det var några år före nazismens våldsamma förintelse av människovärdet och demokratin.Helena och hennes systrar i kvinnorörelsen var internationalister och för dem var kampen för fred och demokrati avgörande.

Det är den i dag med.

Helle Klein

Helle Klein är journalist, författare och präst, arbetar även som chefredaktör för Dagens Arbete.

Denna artikel är ett utdrag ur HERTHA 2020 – världens äldsta feministiska tidning och medlemstidning för Fredrika Bremer-förbundet. Vill du köpa hela tidningen går det att beställa ditt alldeles egna ex för 90 kronor (ink porto) eller varför inte köpa två och bjuda en älskad feminist på lite helgläsning?

Detta görs enklast via ett mail till kansli@fredrikabremer.se där du uppger adressen dit du vill att tidningen/tidningarna ska skickas. Betalning sker sedan via Swish eller BG.

För att även säkra kommande nummer av HERTHA är bästa tipset att bli medlem i Fredrika Bremer-förbundet. För studenter är priset nedsatt. 

Bli medlem här